Hallå allihopa!
Det blir inte så mycket bloggande nu innan mitt utbytesår, då jag mest bara vill skriva om sånt relaterat till det här.

Nu har nervositeten slagit till. Jag har aldrig riktigt känt mig nervös innan nu. Folk har alltid frågat om det inte är jätteläskigt m.m. att åka på utbytesår. Det har varit deras första tanke när jag berättat, men jag har inte känt så riktigt. Det är klart att jag tänkt igenom mitt beslut att åka noga och är förberedd på motgångar osv., men det känns inte som den stora anledningen till att jag faktiskt åker. Jag åker ju dit för att lära mig så mycket om saker och ting och jag vill testa ett nytt liv eller vad man nu ska säga. Om man är så fäst vid sitt liv hemma, att man inte ens klarar av att ge sig iväg på egen hand och testa nått nytt, då är det väl nått fel på ens värderingar i livet? Jag bara reflekterar kring varför det ska va SÅ läskigt och SÅ jobbigt att vara borta i ett litet år. Jag vet att det kommer motgångar och ja, jag kommer att va ledsen och längta hem, men att stoppa sig själv från en sån fantastisk och givande upplevelse pga sitt vardagsliv i Sverige är för mig ganska ofattbart. Dessutom så måste man ju uppleva motgångar och nytt för att kunna uppskatta sitt liv hemma fullt ut. Och sen vill jag ju också se om jag verkligen hör hemma i Sverige, eller om min framtid är någon annanstans.                                               För att gå vidare i livet, utvecklas och nå det ultimata så måste man våga testa nytt och utsätta sig själv för annorlunda situationer. Jag vill ta mig an världen, och Skottland är min början. Jag vill uppleva olika sorters liv för att kunna hitta mitt eget.
Min nervositet som jag upplever nu handlar inte om ifall jag kommer känna trygghet med en gång, utan min nervositet är om ifall jag kommer fungera med min värdfamilj, min skola, med alla normer m.m långsiktigt. Jag vill hamna rätt helt enkelt då jag hört om andra studenter som fått flytta omkring.

Det börjar verkligen närma sig; exakt 30 dagar!!! Helt sjukt!

Tack och hej, lever pastej! Xo Greta